Kontextuella intervjuer
Vad är kontextuella intervjuer?
Kontextuella intervjuer är ett effektivt sätt att studera behov och mål hos användare av datorbaserade system.
Det speciella med kontextuella intervjuer är att de genomförs i en verklig användningssituation där användaren utför riktiga uppgifter. Intervjuerna kombineras alltså med observationer.
Genom observationerna får man inte bara fram de svar intervjupersonen ger utan kan även identifiera faktiska fenomen i användandet och anpassa följdfrågorna efter den användningssituationen.
Kontextuella intervjuer kallas även kontextuella undersökningar (contextual inquiries på engelska).
När passar kontextuella intervjuer som metod?
Kontextuella intervjuer kan genomföras tidigt i projekt för att kartlägga användarnas mål. Detta för att kunna anpassa systemet och uppnå de önskade effekterna. Resultatet av intervjuerna är ofta underlag för personas och då är det viktigt att förstå användrnas mål och behov samt de situationer och miljöer de utför sina uppgifter i.
Kontextuella intervjuer är en bra metod för användningsstudier både när man tar fram nya IT-system eller vidareutvecklar befintliga lösningar. Vi har med goda resultat genomfört denna typ av intervjuer kring verksamhetsstödjande system, intranät och publika webbplatser.
Så genomför du kontextuella intervjuer
Grundprincipen är enkel. Du möter användaren i hans eller hennes ”naturliga miljö”, som ofta är hans eller hennes arbetsplats. Där studerar du användaren/intervjupersonen när han eller hon jobbar och ställer samtidigt frågor om det du ser.
Själva intervjun genomförs som en s.k. semi-strukturerad intervju, vilket innebär att intervjuledaren inte strikt följer en lista med frågor utan utgår från en frågemall och istället diskuterar frågor med intervjupersonen. Intervjuledaren antecknar och spelar ibland in samtalet, och sammanställer sedan intervjumaterialet.
Fyra hörnstenar
Metoden bygger enligt skaparna Hugh Beyer och Karen Holtzblatt på fyra grundprinciper:
1. Se med egna ögon
En central princip är att arbetet skall studeras i dess naturliga sammanhang. På detta sätt kan man som observatör upptäcka fenomen i arbetet som intervjupersonen själv anser vara detaljer men som ändå kan ha stor betydelse.
När intervjupersoner beskriver sitt arbete i intervjuer tenderar de att tala på en abstrakt nivå. Det gör att liknande fenomen klumpas samman och att bara de övergripande dragen beskrivs. Detta kan vara användbart i vissa sammanhang men i denna typ av studier är man mer intresserad av specifika detaljer i verkliga situationer.
Intervjupersoner tenderar också att summera händelser som följer på varandra istället för att i tur och ordning redogöra för var och en. Detta gör att man som intervjuledare kan gå miste om många händelser som kan ha betydelse för förståelsen av användningssituationen.
2. Samarbete mellan intervjuledare och intervjuperson
Traditionell intervjumetodik tenderar att styras för mycket av intervjuledaren. Man kan därför missa intressanta iakttagelser. Dessutom blir intervjun sällan en del av det konkreta arbetet.
3. Gemensam tolkning
Intervjuledaren tolkar de företeelser hon eller han iakttar under intervjuerna. Eftersom man i de kontextuella intervjuerna formar en bild av arbetet tillsammans med intervjupersonen i den autentiska situationen blir det enklare att skapa sig en korrekt bild av arbetet. Risken för feltolkningar minskar.
4. Flexibelt fokus
Det kan vara svårt att på förhand veta vad som är det mest intressanta undersökningsområdet. Därför är det viktigt att intervjuledarens fokus är flexibelt och kan förändras för att passa in i arbetssituationens dynamik.
Vidareutveckling av metoden
Det finns flera anpassningar av denna metod.
En vanlig sådan beskrivs av Alan Cooper och Robert Reimann i deras bok About Face 2.0. Enligt dem bör intervjuerna vara kortare än vad Beyer och Holtzblatt anser vara nödvändigt, en timmes intervju oftast är tillräckigt.
Cooper och Reimann förespråkar också mindre designteam, medan Beyer och Holtzblatt menar att intervjumaterialet skall diskuteras och analyseras i större grupper av designers. Dessutom är Cooper och Reimann målorienterade medan de anser att Beyer och Holtzblatt fokuserar på uppgifter.
Sammanfattningsvis kan man säga att Cooper och Reimann har gjort en anpssning som är mer effektiv och smidig i praktiken, och som dessutom fokuserar på mål istället för uppgifter.
Bland annat på grund av detta ligger Antrops sätt att genomföra kontextuella intervjuer närmare Coopers och Reimanns anpassning av den ursprungliga modellen.
